Främjande och förebyggande

Varför har Disa-metoden tidigare ansetts vara ett “tjej-material”?

Lene Lindberg, tidigare Disa-ansvarig, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms sjukvårdsområde, Stockholms Läns Landsting, Stockholm, april 2012:

”Vad gäller Disa-programmet så hade vi ett uppdrag från politikerna i Stockholms läns landsting att utveckla ett program för flickor med anledning av att deras självrapporterade psykiska ohälsa och vårdkonsumtion inom Barn- och Ungdomspsykiatrin ökade markant. Vi utvärderade därför programmet för flickor, men det innebär inte att pojkar/killar är utestängda från Disa-grupper men vi kan inte garantera att det har samma effekt, då vi inte har utvärderat det för pojkar.”

År 2016 undersökte Pernilla Garmy genom sin avhandling på Lunds universitet både flick- och pojkgrupper. Resultaten var mycket goda och “programmet skattades i allmänhet högt av ungdomarna, men flickorna var mer nöjda än pojkarna. De flesta av flickorna rapporterade också att de efter kursen hade använt tekniker de lärt sig genom Disa, jämfört med knappt hälften av pojkarna.”

Flertalet gruppledare arbetar löpande med pojkar. Bl.a. har projektet Tjejsam i Stockholm fokuserat på Disa-metoden bland pojkar.

Disa-metoden används mer och mer i grupper där eleverna själva får välja om de vill delta, vilket kön de än identifierar sig med.